De Osjuka

De Osjuka

 av

Per Albert Samuel

Det hade gått väldigt snabbt alltihop. Bara ett par månader gick innan helvetet brakade löst. Det hade börjat med en flyktig smitta i Mexico, en influensa, människor hade blivit sjuka efter att ha ätit djur. Även fast människor gjort det i alla tider och alltid med döden som utgång, på ett

eller annat sätt, så var det här något annorlunda. Annorlunda i hur informationen om influensan behandlades. Bara ett par hundra människor hade dött världen över, förvisso helt hemskt men ingenting i jämförelse med hur många liv HIV-virus tar dagligen. Hysterin färdades som en osynlig gas genom alla medier, infektionsläkare blev nerringda, smittospecialister dök upp, hafsiga dokumentärer och märkliga nyhetssändningar. Löpsedlar varnade folk att vara på sin vakt, snart kunde smittan vara här, en tidning tog fram en hel bilaga, 24 sidor ägnad influensan för folket att spara, komplett med symptom-test och allting. Rädsla och oro flög vilt. Gatorna fylldes av rykten och snart växte vaccinationsprogrammen fram. Hela länder skulle vaccineras. Men det skulle visa sig att deras oro hade varit utan grund. Den här gången skulle inte de sjuka riskera att dö. De friska skulle få sätta livet till.

Även i min förhållandevis lilla stad hade detta fått konsekvenser. Jag hade noterat hur folk ute kunde stirra stint på andra som nös eller hostade. Ett par dagar senare ansågs också rinnande svett som möjligtvis sjukt. En dag på arbetsförmedlingen, såg jag en man bli utkastad och sedan misshandlad svårt av 3-4 personer som hade märkt en underlig fläck på hans t-shirt. Ingen av oss, 15-20 personer på insidan gjorde något. Själv satt jag bara där och såg på, häpen. Det var så overkligt. Egentligen var förövarna och deras offer bara ett par meter ifrån mig, men glasrutan mellan oss gjorde att allt ute på gatan, allt besinningslöst våld, kändes som på tv. Det kunde lika gärna ha skett tusen mil bort. Mannens ansikte svullnade upp av slagen. De sparkade honom över hela kroppen. Han gjorde aldrig något riktigt motstånd. De lämnade honom blodig i en ihopkrupen hög där på trottoaren. Pogromerna hade börjat.

Paranoian stegrade sig och den stundande massvaccinationen skulle inte lugna ner läget, tvärtom. Efter händelsen på arbetsförmedlingen stod det klart för mig att något var allvarligt snett och att precis alla som jag gick förbi på vägen hem, kunde vara helt livsfarliga för mig. Deras ögon granskade mig på tusendelen av en sekund. Jag behövde skydda mig på något sätt. Informera mig. Jag kände det som att åska låg i luften, det var kvavt i världen. Och vaccinera mig, det skulle jag inte.

Väl hemma kastade jag mig ut på internet, till de vanliga platserna. Snart hade jag hittat både artiklar och diskussionsforum. Det visade sig att överallt i västvärlden fanns det människor som motsatte sig vaccinationsprogrammen, de hade t o m tagit sig ett namn, de kallade sig för NOVA, kort för No Vaccin. Jag hittade information om en NOVA-milis i Nevada där folk hade samlats och rustade för konflikt. Eftersom sjukvården i USA är så hårt privatiserad, nära 50 miljoner invånare står utan sjukförsäkring, var det där aldrig tal om något vaccinationsprogram för allmänheten, men de som hade en standardförsäkring fick åtminstone ett rabatterat pris på vaccinet. Situationen hade ändå blivit ohållbar för dem som argumenterade mot regeringens linje. Det var misstänkt att inte vaccinera sig och man ansågs sprida sjukdom, hur frisk man än var. Många talade för att spendera de ofantliga mängder pengar på något riktigt problem i stället men det var redan försent. Det här var det värsta som drabbat oss sedan spanska sjukan, sas det. Snart stängdes de kritiska rösterna ute helt. I all större svensk media sades inte ett ord om NOVA-fenomenet.

Helgen innan vaccinationerna, eller Vac-veckan som media döpt den till, gick reklamspottar oavbrutet på alla kanaler, debatter i nyhetsprogrammen (alla utan riktigt kritiska röster), annonser i tidningarna, på sidan av bussarna, tunnelbanan, spårvagnen, det fanns ambulerande team som åkte runt och stod på torg, alla med samma budskap - ”Är du säker?” Den kontrollerande frågan (från Storbritanniens kampanjs: Are you safe?) födde ängslan och fungerade fantastiskt, större delen av befolkningen gick man ur huse veckan som följde. Känslan av att delta i en folkrörelse gjorde människor trygga och målmedvetna. Här var det fråga om ett land, ett folk, ett problem, en lösning. Det var som om alla höll händer, förenade mot faran, redo att göra sin plikt. Är du säker? Går du att lita på? Alla gånger!

Efter att ha fått sin spruta fick man en armbindel som bevis för att man var säker och på rätt sida. Armbindeln bestod av två svarta remmar som satt fast i en vit cirkel i ett reflekterande material, tanken var att cirkeln skulle passa till de flesta kläder och samtidigt vara oansenlig men lätt att se. Bindeln skulle hjälpa till att avlasta folk från att bekymra sig om någon annan var sjuk eller inte. Det blev snabbt en omtyckt symbol och man bar den som man gjorde ett rosa band eller majblomma.

På onsdagen kom Vac-bussarna till Uppsala, jag gick inte till någon av dem. Dagen förflöt som vanligt, som som vanligt hade blivit de här senaste veckorna, åska i luften. Jag höll mig inne.

Men redan på torsdagen var världen helt annorlunda igen. Jag hade några ärenden på stan och gick min vanliga väg som tog runt 30 minuter att ta sig in till Stora Torget. Det var som i en ond dröm.

Det mest egendomliga jag varit med om. Jag såg den direkt. Överallt.

Cirkeln satt på cyklande studenter, äldre med rullator, barn på trehjulingar, kostymnissar och hipsters, hårdrockare som hiphopare, hela familjer, alla hade de sin cirkel på sig. Jag var så upptagen med att vara förvånad att jag inte tänkte på min avsaknad av cirkel och det tog en stund innan jag satte ihop folks lite underliga blickar mot mig med den insikten. Utan cirkel var jag, i deras ögon, en säkerhetsrisk. Ingen att lita på. Jag gjorde mina ärenden snabbt, Claes Ohlson och biblioteket. Det kändes som om gågatan krympt över natten, jag kände mig utpekad med mina nakna ärmar. Världen var absurd och bindgalen.

På vägen hem handlade jag på mitt barndoms-Konsum, ett vanligt stopp för mig. Tjejen i kassan stirrade på mig som alla andra hade gjort under dagen och så frågade hon om jag hade varit bortrest. Förbryllad svarade jag kort nej. ”Men du vet det här med influensan va?” fortsatte hon. Jag drog mitt kort och sa att, jo det kände jag till men att jag inte tänkte vaccinera mig. Det var en rätt så lång kö, jag tillade lite nervöst att jag var fullt frisk så det var ju helt onödigt. Hon såg på mig som om jag hade börjat tala ett annat språk. ”Men du kan ju bli sjuk” sa hon ”och kanske göra andra sjuka då. De har ju sagt att det bara är 90 procent skydd, alla måste skydda sig så alla kan vara säkra.” Jag höll ut handen för att ta emot kvittot men hon verkade inte vilja ge mig det. ”Du måste.” sa hon plötsligt och jag såg att människor i kön tänkte samma sak. Jag struntade i kvittot. ”Vac-teamen är i Stockholm hela helgen, du borde åka dit.”

Jag sa ingenting, bara rafsade ner mina varor i väskan och fort ut genom dörren. Jag kände mig klibbig och mina gamla kvarter kändes på en gång avvisande och obehagliga. Det var skönt att få komma hem och andas ifred. På kvällen såg jag på CNN som pratade om ”unsick people” som om man aldrig gjort något annat. ”Unsick” var de människor som inte hade vaccinerat sig. Såna som jag. Jag tänkte på mannen som misshandlats utanför Arbetsförmedlingen och hur jag kände då. Men nu var det som om det jag såg på tv lika gärna kunde ha hänt ute på gatan. Ett nära hot med bara en hinna glas mellan dem och jag. Min lägenhet, två rum och kök i Flogsta, kändes som en tändsticksask under en jättes fot.

Jag behövde inte vänta länge innan termen ”unsick” dök upp i Sverige. Efter en orolig sömn med drömmar om brinnande spindlar och försvinnande dörrar vaknade jag till en läkares röst i morgonsoffan på ettan. Han talade om ”osjuka” människor, om att vi nu i landet hade två kategorier medborgare, säkra och osäkra, säkra var de vaccinerade och de osäkra var de sjuka och de osjuka. De sjuka gick ju att behandla medan vi osjuka tydligen var lite mer knepigare att handskas med. Han uppmanade alla osjuka som kunde att söka sig till huvudstaden till helgen för att säkra sig. Jag gick inte ut den dagen. På fredagen tog jag mig ut för att hitta en automat att ta ut pengar. Det hade blivit värre på gatorna, hotfulla blickar, cirkelbindlar och som om allt syre låg nere vid marken. Jag hittade en automat, tömde mitt konto och när jag kom hem igen, lättad över att slippa gå runt som i gyttja, satte jag mig för att försöka fejka mig en cirkel att ha på ärmen. Det var svårt att hitta rätt underlag. Ingenting funkade riktigt, ingen papp, tejp, tyg, ingenting påminde om deras cirkel.

Efter ett tag målade jag bara en direkt på jackan. Den såg inget vidare ut den heller men jag tänkte att om jag bara rörde mig ute efter skymning så skulle nog allt gå bra. Jag behövde kanske inte gå någonstans på ett par dagar i alla fall.

Nio dagar blev det hemma, med ett undantag för en kväll då jag vågade mig ut att handla, cirkeln funkade fint utomhus men så fort jag kom in i affären var det som 100 watts-lampor överallt skrek att en osjuk människa fanns i byggnaden. Jag var så skärrad att jag trodde jag skulle spy. En underlig skamkänsla red mig också, jag skämdes något fruktansvärt, varför vet jag inte. Det var inte hållbart att stanna kvar i stan, det var stod helt klart för mig. Om bara för att rädda min egen sans, var jag tvungen att komma bort härifrån.

Kvällen innan jag tänkte ge mig av tog influensan sitt första svenska dödsoffer, en man hade blivit påkörd och sönderslagen i Södertälje. I hans mun fanns en lapp med stora svarta bokstäver med ordet "Osjuk".

Jag hade tänkt ta ett nattåg upp till Umeå och där försöka ta mig ut på landet på något sätt.

Inte för att jag kände någon där men jag ville bara långt bort från allt det här. Jag promenerade in till stationen. Att ta en buss var för riskfyllt, lamporna kunde förråda mig.

När jag hade kommit till Engelska parken, med 10 minuter kvar till stationen, började det regna. Först några stänk och sedan som någon dragit ner en dragkedja över himlen. Det öste ner i en piskande störtskur och jag såg med fasa min cirkel lösas upp och försvinna i små vita strilar nerför jackärmen. Jag var utan skydd. Hjärtat försökte slå sig ut ur bröstkorgen. Den mest stickande svett sprang fram ur min panna och blandade sig med det förbannade regnet. Jag sprang ner för Carolina-backen och nere vid Stockholms nation, i ett språng av panik, hoppade jag in i baksätet på en taxi. Jag tog snabbt av mig jackan och rullade ihop den till en blöt boll i knät. ”Hallå där” sa taxichauffören. ”Hallå där” sa jag tillbaka trevande. En stunds tystnad. ”Jaha, och var ska du då?” frågade han. Tankarna rusade, var skulle jag ta vägen? Utan cirkel var det tveksamt om jag skulle kunna hämta ut biljetten och komma på tåget, in till den tillfälliga säkerheten i min sovkupe. Nej, jag kunde inte ta tåget längre. Vem kunde jag lita på? Vilken hjälp fanns att få? Vi började rulla ett par meter. ”Vilket jävla väder det blev va?” sa han. Nu hade han börjat syna mig något i backspegeln. Hans ögon sökte mina. ”Järlåsa.” sa jag plötsligt. Jag vet inte var det kom ifrån. ”Kör mig till Järlåsa.”

Vi körde upp för backen igen och tog oss ut från stan. Himlen var kolsvart och regnet trummade dovt mot taket. Jag tänkte åka till L. Jag kunde inte hennes exakta adress men några frågosms till bekanta gav resultat. L var den enda jag kunde tänka på som omöjligt kunde köpa den här hysterin. Om någon i min krets skulle vara NOVA så var det hon. Det kändes som en bra plan B. Det blev allt glesare mellan gatlyktorna och jag satt och såg ut över hur mörkret ute tog all mer plats. Stadsmiljön hade blivit landsbygd, vi var ensamma på vägarna. Jag hade hittat någon sorts ro i allting och hämtade andan. Jag kunde nog stanna hos L ett tag, kanske skulle alltsammans blåsa över, som tidigare liknande larm gjort. Kanske. Plötsligt dök det upp ett sken, det kan ha varit ett par hundra meter bort. Vi kom närmare och såg skenet bli till flammor. En gård, helt övertänd, härjad av lågor stod som ett eldfängt gallskrik i den svarta tystnaden. ”Ojojoj kolla det där då” utbrast taxichauffören. ”Tredje elden jag sett på en vecka nu, det är nog osjuka.” ”Osjuka?” frågade jag. ”Ja alltså dom bränner gårdarna för att stoppa influensan” förklarade han. ”Det är tragiskt,visst, men vad fan ska man göra då? Vi kan ju inte bli sjuka allihop bara för att några tror dom är bättre än andra.” Jag stirrade ut genom fönstret och såg det brinnande infernot försvinna i horisonten.

”Ja, det är tragiskt” sa jag stumt. Sedan sa jag inget mer. En halvtimme senare var vi framme, jag betalade med en femhundra-lapp, han fick behålla växeln. Han granskade mig något och körde iväg. Jag traskade upp för den blöta grusgången fram till Ls röda hus. Det lyste i ett fönster och jag kunde se ljus och skuggor flämta från en tv någonstans. Jag ringde på och hörde snabba steg bakom dörren, L öppnade och såg väldigt förvånad ut, vi hade inte setts på flera år. ”Nämen..Hej!” sa hon upprymt. ”Hej.”sa jag. ”Är det du?” fortsatte hon, ”Vad gör du här? Men..ja, kom in, kom in!!”

Hon verkade genuint glad över att se mig. Det kändes tryggt att höra hennes röst. Jag steg in och tog av mig skorna, la min blöta jacka på en stol. Jag rätade på mig och sa ”Är det okej om jag kan stanna här ett tag, jag menar, några veckor kanske?” Hon såg lite förvånad ut. ”Jo, ja det kan vi nog fixa men kan vi inte sätta oss ner en stund först, så kan du berätta vad som hänt? För nåt har ju hänt,annars skulle du inte stå här nu eller hur?” sa hon med ett snett leende. Jag log tillbaka och vi gick och satte oss i köket. Över en kopp rött te förklarade jag vad som hade hänt mig. När jag hade pratat en stund sa hon att hon hade vetat hela tiden att det var nån skit med det där, vaccinera sig, för vad? Hon var upprörd och talade engagerat. ”Man kan ju undra vad det är i det där vaccinet egentligen, varför är det så bråttom med att prångla ut det såhär?” Hon tystnade. Tvn i det andra rummet höjde sin röst. Burkiga skratt fyllde köket. Skratten i tystnaden kändes kusliga. Jag längtade efter att få sova. L visade mig till gästrummet, där jag la mig i en soffa och somnade med kläderna på.

Dagen därpå vaknade jag av billjud på grusvägen, det var mitt på dagen, solen vilade påträngande i rummet. Genom fönstret såg jag att det var L som körde in. Jag gnuggade ur sömngruset och gick ut. Hon hade varit till stan och provianterat som hon sa, konserver, sojamjölk, torkade sojaprodukter och bönor, rotfrukter, torkad frukt, nötter, djupfrysta grönsaker, flera sorters mjöl, pasta. ”Det var ett helvete att lasta det här själv så kom gärna på en gång och hjälp till” vad det första hon sa till mig. Jag log och bar. Hon bubblade om resan, det var roligt att lyssna på. Hon hade ingen bindel på sig. Jag frös till. I dagsljus utan bindel, det kändes som en stor risk. ”Jag ska i helvete inte ha nån jävla accessoar på mig” röt hon kort. ”Okej men var försiktig bara” sa jag. Hon muttrade något och försvann in. Förmodligen hade hon haft en liknande dag jag haft nån vecka tidigare, obegriplig och skrämmande. Vi hade det rätt så bra där ute i ett par veckor. Lagade mat och pratade. Skrattade och fanns. Det var fint. Men det kunde ju inte vara för evigt. Då och då såg vi någon nyhetssändning, solskenshistorier om sjukdomsfria städer, bränder, överfall, mord, medborgargarden hade bildats och en sanktionerad jakt på osjuka i hela landet inletts. Polisen såg mellan fingrarna och våldet mot de friska blev, väldigt fort, norm. Det var som om någons höga förväntningar infriats, äntligen gjorde samhällens invånare något, man tog saker i egna händer och det kändes skönt, det syntes i deras ansikten. Upplysta av ett gemensamt mål. Avstängda. Utan reflektion. Alla förtöjningar hade släppt. All rapportering andades denna lättnad. Det var vämjeligt att se. En smuts la sig över huden på mig när folket spydde sitt hat.

En dag sa L vid frukost att hon skulle åka in till stan igen, maten hade börjat sina och förråden behövde fyllas på. ”Det kommer nog ta ett bra tag innan allt det här blåst över och försvunnit” sa hon. ”Förbannade as.” Jag blev orolig och försökte avråda henne, försökte bevisa att vi visst hade mat. Det hade vi inte men jag ville inte att hon skulle åka iväg, inte än, inte nu. Hon slog dövörat till, skrev upp vad vi saknade och gav sig iväg. Jag var väldigt ängslig den dagen och kunde inte få något gjort. Efter flera timmar ensam så ringde telefonen. Det var L. Hon lät underlig, pratade sammanpressat och nästan tyst. ”Det är helt sjukt här” sa hon flera gånger. ”Helt sjukt.” ”Vad är det?” frågade jag. ”Det är helt sjukt” sa hon igen. Jag hörde stadens ljud bakom henne. ”Jag har..det är..” försökte hon. Hon dröjde en stund. ”Det finns listor nu.” ”Listor?” frågade jag. V ”De har listor på Stora Torget, jävla plank med listor!” skrek hon till. ”Jag såg dom här planken och frågade nån snubbe vad det var för och han sa att det var ju osjuka. Fattar du? Listor på osjuka. Med namn, bild, adress och allt! Jag stod med och du. Det måste ha varit hundratals namn på dom där jävla planken. Sen pekade han över torget och sa att ena veckan är dom på den här sidan och nästa på den där. Den andra sidan är ju lite tryggare för oss alla, sa han, fattar du? Så jävla sjukt, lite tryggare..vilket jävla as.” Hon försvann en stund och kom tillbaka. Jag försökte förstå vad hon sa. Hon var helt samlad plötsligt och sa ”Dom är döda. Fattar du? På andra sidan torget är dom döda. Folk vet vilka dom är, letar reda på dom och...” Hon tystnade igen. Jag stirrade ner i golvet. Det brände i ögonen. Allting bara sprack i mig. Jag hörde ett dovt muller i huvudet. ”Du måste ta dig hem på en gång” sa jag. ”Kom hem nu!” ropade jag till henne i luren. Hon drog ett djupt andetag och sa ”Jag kommer aldrig hit igen.” Hon lovade att skynda sig hem och vi la på. Det gick en timme och två. Sedan började det skymma.

När natten kom utan L med sig bröt jag ihop. Jag grät mig sönder och samman. En het klibbig gråt över hela helvetet. Den vansinniga människan och den vackra människan, mördarnas makt och deras offer, mina minnen och andras blev ett och jag gick sönder över allt. På morgonen dagen efter vaknade jag trasig i hallen. Solen sken. Fågelsång. Trädkronors sus. Husets surr. Knakade. Fortfarande ingen L.

Jag höll ut ett par dagar till. Förråden stod tomma den kväll jag gav mig av. En dunk vatten, en tjock jacka, en filt. Det var allt jag tog med mig. Jag vet inte vad som är värst, att bli lynchad eller svälta ihjäl. Jag vet inte var jag ska. Nu när jag skriver det här sitter jag i en busskur. Det är gryning. Jag har skrivit hela natten i gatlyktans sken. Kände att något behövde bli sagt om den här tiden. Det känns som ett skrik i rymden. Behövde berätta. För någon. Jag lämnar mitt block här på bänken. Jag måste hitta ett gömställe nu innan dagen kommer igång, någonstans att vänta i mörkret, för att kunna ta mig vidare under nattens mantel. Jag säger inte mitt namn och inte heller Ls. Hur försvinnande liten den chansen är finns den ändå där, att hon lever och jag vill inte äventyra den lilla spillra trygghet hon lever med i såna fall. Vad gäller mitt eget namn är det obetydligt, jag är alla de som dött här i onödan. Jag hoppas bara att du som läst det här kan hitta tillbaka till den du var.

Lycka till.